Äntligen en ny skiva med Ace. 20 år sedan förra plattan ”Trouble Walking”. Efter att de andra tre originalmedlemmarna i KISS släppt varsin soloplatta de senaste åren (Nja, inom en 5-årsperiod i varje fall) så är det alltså dags för Ace att ge ut nytt material.
* Gene Simmons – ”A**hole” (2004)
* Peter Criss – ”One For All” (2007)
* Paul Stanley – ”Live To Win” (2006)
Förväntningarna på denna var för min del ganska höga. Då varken Genes eller Peters plattor är några direkta fullpoängare och då Pauls visserligen är en bra skiva, men lite mer åt pop/rock-hållet än en riktigt rockrökare. Så vad skulle man då få av Ace? Höll han kvar vid sin gamla rock’n’roll-stil eller hade för många år med diverse drycker och preparat fått honom att förändras till något sämre?
Det börjar tungt. Så här tungt har jag aldrig hört Ace. ”Foxy & Free”, som inledningsspåret heter, är en riktigt bra öppnare. Det låter lite som om låten skulle kunna härstamma från tiden runt första Frehley’s Comet-plattan. Versen får mig att tänka på ”Rock Soldiers”.
Andra spåret fortsätter om inte tyngre så i varje fall lika tungt som ”Foxy & Free”. Första singeln som släpptes från plattan, ”Outer Space”, låter som en Ace Frehley som har tagit med sin soloplatta från ’78 in i 2000-talet. En kärlekssång med rymdtema? Ja, det är en Ace-platta, vad hade du väntat dig.
”Pain In The Neck”, kanske skivans svagaste spår i min mening. Skönt akustiskt mellanspel, men lite för seg för mig, sånt där mellantempo. Jag känner lite grunge-obehag, inte bra. Som tur så kommer det en riktigt rocker efter detta.
Ace verkar gärna vilja ha med en cover på sina plattor. Det har varit minst en på varje av hans soloplattor (förutom på ”Second Sighting” då).
* ”Ace Frehley” (1978) – ”New York Groove” (Hello, 1975)
* ”Frehley´s Comet” (1987) – ”Into the Night” (Russ Ballard, 1984)
* ”Trouble Walking” (1989) – ”Do Ya” (The Move, 1972)
* ”Trouble Walking” (1989) – ”Hide Your Heart” (Bonnie Tyler, 1988)
Och nu var det dags för ”Fox On The Run”, Sweets gamla hit från 1974. Väldigt många musik-”kännare” anser att covers bara är skräp, men jag kan uppskatta en bra om den görs bra. Och det tycker jag att Ace lyckas med, en helt klart godkänd version av en låt som det har spelats in ett antal covers av genom tiderna.
Akustiskt gitarrintro a’la Jon Bon Jovi’s ”Blaze Of Glory”, som sen går över i en mer eller mindre instrumental Ace-komposition. Även denna skulle kunnat varit med på hans första solo-platta från ’78. Sköna 70-tals vibbar. När jag läste titeln till denna, ”Genghis Khan” så fick man inte direkt en korrekt bild av denna låten som visade sig vara en ganska laidback sak.
”To Many Faces” känns som den härstammar från tiden runt ”Trouble Walking”. Ett ganska skönt groove i denna.
Har Ace gått och blivit religiös eller nåt? ”Change The World”, en låt om att förändra världen och önskningar om fred. En trallvänlig liten trevlig sak, låter inte Ace dock. I slutet känner man dock igen honom, ett typiskt Ace-solo.
”Space Bear” visar vad Ace är bäst på, spela gitarr. Varför fick han inte göra det på mer ”Psycho Circus”? Han spelade väl typ på en låt eller nåt. Hade kunnat bli en riktigt bra skiva. Detta är en riktigt bra instrumenatal-låt.
Ace har fått smak för sin akustiska gitarr, och det låter bra. Ace låter verkligen inspirerad på många av låtarna, bl.a. på den självbiografiska ”A Little Below The Angels”. En akustisk låt, en av de bästa låtarna på plattan faktiskt. Gillar denna skarpt.
Nästa låt har jag hört innan. ”Sister” har spelats live i många år, var med på Aces demo från 1994. En höjdarlåt som är kul att få på en officiell platta.
“It’s A Great Life” – En modernare Ace-låt, lite snällare, lite allsångskänsla… Nej, inte på Skansen!
Och slutligen, den fjärde delen i Fractured-serien, ”Fractured Quantum”, en instrumental låt som följer i fotspåren efter sina föregångare.
Över lag en riktigt bra platta, den börjar mycket starkt, med några lite svagare låtar i mitten, och mot slutet ökar klassen igen. Har du någon gång gillat Ace, KÖP!!!
Den version av skivan jag har, är en CD i en digipack som kan vecklas ut och vikas så det blir som en pyramid. Kul att det är någon som försöker göra nåt av CD-omslagen som annars är rätt tråkiga. Första gången jag såg hur bilden på omslaget skulle se ut gillade jag den inte. Men nu när man håller fodralet i handen så fungerar det, faktiskt ganska snyggt.
